Så fort det blivit riktigt mörkt, avstängde jag strömmen från alla stängslen och trevade mig ut till vallen på vår sida av det stora dynamitdiket. Jag kröp upp till toppen och låg där i smörjan på sluttningen och spejade. Men det var så mörkt, att man ingenting kunde se. Icke heller några ljud förnummos. Tystnaden var dödslik. Visserligen förekommo de vanliga nattljuden — nattfåglarnas flaxande, insekternas surr, en och annan hunds skällande långt bort i världen samt ett sakta råmande då och då, men dessa ljud bröto icke tystnaden, de betonade den och förlänade den till på köpet ett visst vemod.
Efter en liten stund upphörde jag att speja, ty det blev beckmörkt, men jag lyssnade uppmärksamt för att uppfånga varje misstänkt ljud. Jag ansåg nämligen, att jag bara behövde vänta, så kom det nog. Men jag fick vänta länge. Till sist förnam jag vad man skulle kunna kalla skymtar av ljud — dovt metalliskt ljud. Jag spetsade öronen och höll andan, ty just detta var vad jag väntat på. Ljudet tilltog och närmade sig, kommande från norr. Bäst det var hörde jag det i jämnhöjd med mig, på toppen av den motliggande banken, på ett avstånd av minst hundra fot. Och så tyckte jag mig se en rad av svarta punkter sticka upp över brynet — människohuvuden? Det visste jag inte; kanhända var det ingenting alls. Man kan inte lita på ögonen när inbillningskraften råkat ur jämvikten. Emellertid blev frågan snart avgjord. Jag hörde hur det metalliska ljudet sänkte sig nedåt diket. Det tilltog, spred sig och försåg mig med ett oförtydbart faktum: en väpnad skara hade slagit sig ned i diket. Ja, de där människorna tänkte bereda oss en liten överraskning i form av oväntat besök. Nöjet skulle väl börja i dagningen, kanske förr.
Och nu trevade jag mig tillbaka till den inhägnade platsen. Jag hade sett nog. Jag gick till plattformen och signalerade att strömmen skulle riktas på de båda inre stängslen. Sedan gick jag in i grottan och fann där allt i sin ordning — ingen vaken utom den som hade vakten. Jag väckte Clarence och sade honom, att det stora diket höll på att fyllas av män och att jag trodde, att alla riddarna i kår dragit emot oss. Jag hade fått
