322
för mig, att så fort det led mot dagningen, kunde vi vänta, att de i diket gömda tusentalen skulle svärma upp över banken för att angripa oss, i hack och häl följda av hela hären.
Clarence sade:
»De komma nog att i mörkret utsända en och annan spejare för att anställa förberedande iakttagelser. Varför inte lossa ledningen från det yttersta stängslet och låta dem försöka?»
»Det har jag redan gjort, Clarence. Har ni nånsin sett mig ogästvänlig?»
»Nej, ni har ett gott hjärta. Jag skulle vilja gå—»
»Och be dem vara välkomna? Jag följer med.»
Vi gingo över den inhägnade platsen och lade oss sedan mellan de båda inre stängslen. Till och med den svaga belysningen i grottan hade något rubbat vår synförmåga, men snart redde vi oss förträffligt. Förut hade vi måst känna oss för, men nu kunde vi se stängselstolparna. Vi började ett framviskat samtal, men plötsligt avbröt mig Clarence och sade:
»Vad är det där?»
»Vad menar ni?»
»Det där, vet jag.»
»Vad och var?»
»Där, ett litet stycke bortom er — det är någonting mörkt — några otydliga konturer, som teckna sig mot andra stängslet.»
Jag såg och han såg. Jag sade:
»Kan det vara en karl, Clarence?»
»Det tror jag inte. Om ni ser, så tycks det vara — nej, det är ju en karl — som stöder sig mot stängslet.»
»Ja, visst är det det. Låt oss gå och se efter.»
Vi kröpo fram på händer och knän tills vi kommit föremålet mycket nära och då sågo vi upp. Jo, visst var det en karl — en dunkel stor gestalt i rustning stod där med båda händerna på den övre tråden — och naturligtvis luktade det bränt kött. Stackars karl — stendöd utan att veta vad som vållat smärta och död. Han stod där som en staty — alldeles orörlig, blott
