till besinning, börjat jubla, rusat framåt och mina metalltrådar skulle ha slitits sönder; men detta förlorade ögonblick berövade dem för alltid alla möjligheter; innan det korta tidsmåttet lupit ut, förde jag den elektriska strömmen genom alla stängslen och hela hären föll död till jorden. Den gången kunde man höra jämmern. Den gav uttryck åt elva tusen människors koncentrerade dödskval. Den svällde med gripande patos ut i natten.
En blick sade mig, att återstoden av den fientliga styrkan — möjligen uppgående till tio tusen man — befann sig mellan oss och det omgivande diket och trängde fram till angrepp. Följaktligen hade vi dem alla i vårt våld, hade dem oåterkalleligt. Stunden var kommen för tragediens tredje akt. Jag avsköt de tre revolverskotten, vilket betydde:
»Släpp på vattnet!»
Och nu hördes ett starkt brus och i nästa minut störtade den från bergen kommande bäcken genom det stora diket och förvandlade det till en hundra fot bred och tjugufem fot djup flod.
»Ställen er vid kanonerna, mina män! Öppnen eld!»
De tretton kulsprutorna började nu spy död över de tio tusen olyckliga. De ryckte till, höllo stånd ett ögonblick mot den förödande elden, men bröto därefter leden och drevos mot diket som agnar för vinden. Fullt en fjärdedel av styrkan nådde aldrig toppen av den höga banken; de andra tre fjärdedelarna nådde den men tumlade över och drunknade.
Tio minuter efter sedan vi börjat skjuta var allt väpnat motstånd tillintetgjort, fälttåget slut och vi femtiofyra herrar över England. Tjugufem tusen man lågo döda omkring oss.
Men hur förrädisk är ej lyckan. Efter en liten stund, kanske var det en timme, hände genom mitt förvållande någonting — men jag har ej mod att skriva om det. Må berättelsen sluta här.
