Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/333

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
329

fantastiska yra tyckte jag att Clarence och jag och en hand full kadetter bekämpade och utrotade Englands hela ridderskap! Och det var ändå inte det underligaste. Jag tyckte mig vara en person från en avlägsen, för många hundra år sedan förgången tidsålder och till och med detta var för mig lika verkligt som det övriga. Ja, jag tyckte, att jag från det tidevarvet flugit tillbaka till vårt eget och så återvänt dit igen och som en vilsekommen främling landat i detta underliga England med ett svalg av tretton sekler gapande mellan mig och dig, mellan mig och mitt hem och mina vänner, mellan mig och allt som är mig kärt, allt som kunde göra livet värt att leva. Det var förfärligt — förfärligare än du kan föreställa dig, Sandy. O, Sandy, vaka hos mig — lämna mig inte ett ögonblick — låt mig inte mista förståndet igen. Döden är ingenting, den må gärna komma, men icke med de där drömmarna, icke med de där drömmarnas avskyvärda tortyr. — Den står jag inte ut med en gång till … Sandy? …»

Han låg en stund och fortfor att mumla så där osammanhängande, men så tystnade han och det syntes, att döden närmade sig. Bäst det var började han plocka på täcket och därav förstod jag, att döden stod för dörren. Vid första tecknet till dödsrosslingar i halsen ryckte han till litet och tycktes lyssna. Därefter sade han:

»Ett signalhorn?… Kungen kommer! Fäll ned vindbron! Manna bröstvärnet! Ryck ut —»

Han ordnade sin sista »effekt», men hann icke fullborda den.