Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
35

ty det första jag såg var pålen, som stod i mitten omgiven av risknippor, och så en munk. På gårdens alla fyra sidor höjde sig de på bänkar sittande massorna rad för rad, bildande färgrika terasser. Kungen och drottningen sutto på sina troner och voro naturligtvis de mest i ögonen fallande individerna.

Det tog ej mer än en sekund att uppfatta allt detta. I nästa sekund hade Clarence smugit sig fram från något gömställe och tillviskade mig sina nyheter med ögonen strålande av triumf och glädje.

Det är jag, som åstadkommit förändringen och det har minsann kostat mig mycket arbete. Men då jag för dem uppenbarade den stundande olyckan och såg vilken fasa den framkallade, förstod jag också att nu var tiden inne att slå till. Jag skyndade därför att flitigt meddela både den ena och den andra att er makt över solen ej skulle nå sin fulländning förrän i morgon, och om det var någon, som ville rädda både solen och världen, måste ni dödas i dag medan er trollkraft är i utveckling och saknar allmakt. Det var ju en ganska dum lögn, ett tämligen haltlöst påhitt, men ni skulle ha sett hur de vilda av skräck kastade sig över det och sväljde det som om det varit ett budskap från himmelen. Och hela tiden skrattade jag i mjugg över att de så lätt blivit lurade, och jag prisade Gud att han låtit den ringaste av sina skapade varelser bli ett verktyg till räddning av ditt liv. Hur lyckligt har ej allt gått! Ni behöver ju inte göra solen någon verklig skada — kom ihåg det, lova mig att inte glömma det! Ni ställer bara till litet mörker — bara litet, litet mörker — låt det stanna vid det! Det är tillräckligt. De få då se att jag talat osanning — av okunnighet tro de väl — och så snart första skuggan av det där mörkret faller, bli de säkert galna av förskräckelse, frigiva och upphöja er! Skrid nu fram till din seger! Men ett ber jag dig, min goda vän, kom ihåg min bön och skada inte den välsignade solen! För min skull, din trogna väns.»

Jag framstötte några ord i min sorg och förtvivlan — sade visst att jag skulle skona solen, vilka ord av gossen belönades med en sådan blick av djup tacksamhet