Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

60

på det. Den var genom ett stängsel dold för allmänhetens blickar, men den fanns där som ett gigantiskt, oförgripligt faktum och den skulle nog låta höra av sig om jag fick leva och hade tur. Den var ett lika säkert och påtagligt faktum som någon vulkan i vila, som står där så oskyldig med den rökfria toppen i himmelns blå, utan att låta ana det sjudande helvetet i dess inre. Mina skolor och kyrkor voro barn för fyra år sedan; nu voro de fullvuxna; mina verkstäder från den tiden voro nu stora fabriker; där jag då hade tolv tränade män, hade jag nu tusen; där jag då hade en enda briljant expert, hade jag nu femtio. Jag stod så till sägandes med handen på skruven, färdig att vrida på den och när som helst översvämma den nattsvarta världen med ljus. Men så där plötsligt ämnade jag visst inte göra det. Sådan var icke min politik. Folket hade icke kunnat bära det och dessutom skulle jag genast fått hela den romersk-katolska statskyrkan på ryggen på mig.

Nej, jag hade gått försiktigt till väga hela tiden. Jag hade ibland haft mina förtroendemän spridda här och där i landet med uppdrag att omärkligt undergräva ridderskapet, gnaga litet varstädes på vidskepelsen och gradvis förbereda en bättre sakernas ordning. Jag vred på skruven med så småningom växande ljusstyrka och ämnade fortfara på samma sätt.

Jag hade i hemlighet spritt några fackskolor i riket och de arbetade med framgång. Det var ett knep som jag ämnade anlita mer och mer under tidens fortgång, såvida ingenting hände som skrämde mig att avstå från det. En av mina allra djupaste hemligheter var min West Point — min militärhögskola. Den skyddade jag noga för obehörigas blickar och detsamma var förhållandet med min sjökrigsskola, som jag förlagt till en avlägsen hamn. Båda utvecklade sig på ett tillfredsställande sätt.

Clarence var nu tjugutvå år gammal, den förnämsta verkställaren av mina uppdrag och min högra hand i allt. Han var alldeles förtjusande och dugde till allt. Det fanns ingenting han inte kunde sätta sig in i. På sista tiden hade jag tränat honom för journalistik, ty