Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
95

eller senare skulle hon alltid sluta, men det lönade sig inte att skynda på henne.

Vi närmade oss ett slott, som låg på en höjd; en väldig, stark, vördnadsbjudande byggnad, vars gråa torn och bröstvärn voro pittoreskt draperade med murgröna och vars hela majestätiska massa badade i den nedgående solens strålglans. Det var det största av de slott vi sett, därför trodde jag, att det var dit vi skulle, men Sandy sade nej. Hon visste inte vem som rådde om det; hon hade ridit det förbi utan att besöka det, då hon begav sig till Camelot.




SEXTONDE KAPITLET.
Morgan le Fay.

Om man fick tro de vandrande riddarna så var det inte rådligt att söka gästfrihet i vilket slott som helst. Faktiskt voro dock de vandrande riddarna icke trovärdiga personer — det vill säga om man mätte dem efter nutidens sanningsmått; mätte man dem däremot efter deras egen tids begrepp och insatte man dem på deras rätta plats i skalan, så kunde man komma åt sanningen. Sättet var enkelt. Man drog nittiosju procent ifrån deras uppgifter; resten var faktisk. Efter detta avdrag stod den sanningen kvar, att om man kunde göra sig underrättad om slottet innan man ringde på klockan — jag menar innan man ropade an vakterna — så var det nog bäst. Jag blev därför ganska glad då jag på avstånd varseblev en ryttare, som svängde om nedersta kröken på den väg som slingrade sig ned från detta slott.

Då vi kommo varandra närmare såg jag, att han hade en plymascherad hjälm och tycktes för övrigt vara klädd i stål, men bar tillika ett underligt ytterplagg — en styv, rakskuren persedel, lik en häroldskåpa. Jag måste dock le åt min glömska då jag kom honom än närmare och på kåpan läste orden: