Att boken väckte anskri kan icke förvåna. Nu har det sig ju litet svårt att försvara kärleken officiellt med samma patos som t. ex. religion och moral, hur mycket närmare den än ligger mänskligheten om hjärtat. Dessutom hade Ibsen visserligen slutat i ett starkt känslofärgadt tvifvel på det ideala äktenskapet; men han bryter ej stafven öfver det enkla, hederliga, hoplappade. Han framlägger dess fel och förtjänster med mycken objektivitet. Men lyckligtvis upptäcktes, att Ibsen borttagit likhetstecknet mellan äktenskap och kärlek, ett likhetstecken hvars i hög grad samhällsbevarande karaktär kunde inses redan af dess stora oriktighet. Man sade sin mening. »Giftfluen stak». Kongsemnene[1] är skenbart ett drama af den gamla arten, där idén träder tillbaka för sina bärare och deras strid och död, men i verkligheten, det är ju kändt, en helt och djupt subjektiv bikt om tvekan i kallet och själftvifvel.
Men tviflet segrade icke. Och den våldsamma kamp mot människor och samhälle som nyss gällde blott en lifsföreteelse — kärleken — riktar nu sitt anfall mot det helas hjärtpunkt. »Det er menneskeåndens revolterende det gælder.» Det gäller att skapa en ny människa, som lefver efter sin egen natur, behärskar sin egen natur, är helt sin egen natur och därför är sann och stark som endast naturen är. Fortfarande behandlar Ibsen — han är tydligen mera skald än filosof icke blott idén
- ↑ 1864.
