ligt ett af Ibsens minst bländande arbeten. Samtiden föreföll den emellertid så upprörande som möjligt. Den hvisselkonsert som hälsade diktaren nu liksom förra gången han (i och med Kærlighedens Komedie) sökte landfäste på verklighetens mark födde nu som då en tid af själfspegling och själftvifvel.
Dess första utslag är Digte[1]. Lyrik är ju diktarens oförställda tal, »Niemand beichtet gern in Prosa». Ibsen ägde visserligen aldrig någon större lust att bikta sig ens i vers; det är anmärkningsvärdt, hur litet direkta, hur i bild omklädda hans mest personliga dikter oftast äro. Men det beror egentligen ganska litet på skaldens egen vilja hur mycket af hans själ som blottas i hans verk och allramest gäller detta dem som exemplifiera Mommsens sats: Dichtung ist leidenschaftliche Rede. Det är under Ederfuglens bild (i denna dikts omarbetade form) Ibsen tolkar sin landsflyktstämning, det är utan att nämna ett »jag» han ger luft åt den brännande hemlängtan i Brændte Skibe. Talar han öppet som i apostrofen till sitt folk Ved tusindårsfesten och i utbrottet Ved Port Said (direkt föranledt af De Unges Forbunds öde), uppträder han fattadt, med förnäm köld mot dem han anfaller. Förgäfves! Tygelns skärpa röjer lidelsens. I andra dikter brusar den också ut. Slutligen tar ensamhetsbegäret sin under hela hans alstring skarpaste form i På vidderne, den eviga symbolen af hans
- ↑ 1869.
