bort de andra, ofvan påpekade, ofullkomligheter som Ibsen måst förebrå henne. T. ex. den bristande samfundskänslan, bristen på omtanke för andra än ens närmaste kastar inte genast fru Stockman, som äfven hon fått en uppfostran i känd stil, bort den, när hon ser mannen stå ensam med sin goda rätt? Men den individualism som vill utföra sin personliga insats i trots af samfundsbuden, den vill Ibsen sannerligen inte beröfva henne — att den inte kan beröfvas henne är just hennes storhet. Det är icke rätten att skrifva falska växlar Ibsen vill häfda för Nora. Han finner förfalskningen modig, men huruvida den är försvarlig yttrar han sig icke om. Hvad han försvarar är kvinnans rätt att i detta fall som andra skaffa sig en egen öfvertygelse om det riktiga och sedan trots samhället handla därefter. När man klandrade Ibsen för hans lära om äktenskapets upplöslighet, var det oftast mot något helt annat man i själfva verket vände sig: mot »kärlekens rätt». Man tänkte sig en kvinna som sprang ur och i det ena äktenskapet efter det andra, allt efter som hennes kärlek ändrade sig och man förutsatte tydligen att det ej skedde så sällan. Nu ha vi sedan 1879 haft så många predikanter för denna kärlekens rätt — senast Ibsen själf — att vi klart kunna se hur ingenting låg Et Dukkehjems författare mera fjärran. Ej heller har han här uttalat någon sympati för det slag af kvinnofrigörelse som består i hennes frihet att lägga sin näsa i allting. Nora ämnar inte sluta som Norges första
