Hoppa till innehållet

Sida:Erik Hedén Henrik Ibsens senare diktning.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
18Tesen sättes

möjlighet att hålla lifvet ut och ändå voro både Falk och Svanhild vida mer än Helmer och Nora i besittning af dẹn andliga rikedom som är den själiska kärlekens förutsättning. Hvarför tror han nu? Jag tänker, därför att arbetet fått sin grundläggande plats i hans och tidens synvidd. Det är genom arbete Nora visat att hon var mer än en Dockhemmets docka, det är till arbete hon går ut i natten. Falk och Svanhild åter sågo som romantikens äkta barn lifvet framför sig som en jublande dikt[1] trots fattigdom och de stadgades förakt; det arbete de hade sig förelagdt, lögnens afslöjande, var åtminstone icke själsmördande. Men alla för hvilka ett personligt förhållande såsom kärleken är allt, de stå alltid förr eller senare inför vissheten att det hvarpå de byggt sitt lif skall räcka länge — bara länge.

Inför en dylik kris står en gång hvarje ansvarskännande romantiker. Den ene löser den på romantikens bekostnad, den andre, som Atterbom i Lycksalighetens Ö, löser den så att hans konst och hans åskådnings romantik endast blir äktare däraf. Ibsen, som fullständigt öfvergifvit romantikens form, har äfven skänkt arbetet den plats som tillkommer det, ja han har för tillfället kastat öfverbord det romantiska kallet: att häfda undantagsmänniskans ideal mot hopen. Men han har ej ställt något annat gemensamt kall för Helmer och Nora i utsikt, han behåller känsloromantikens syn på det personliga samlifvet

  1. ↑ Det är ju på sångarfärd Falk till sist drar bort.