som det högsta af mål. Äro då Helmer och Nora personer? På den frågan hänger det ytterst om Et Dukkehjems bevisning träffar rätt. Äro de det icke, då innebär stycket en maning till all världens hvardagskvinnor att öfverhölja och utpina hvarje hygglig man med alla »ideale fordringer» som de kunna plocka upp ur sin bottenlösa »baglomme». Hur det då går har Strindberg, i sin art fullt så klassiskt som Ibsen, visat[1] i Giftas-novellen Ett Dockhem. Icke som om hvardagsäktenskapet på något sätt skulle vara idealt ur kvinnans synpunkt. Tvärtom är det väl just i sådana äktenskap som hon bäst behöfver frihet och värn, i många fall kanske äfven herraväldet. Men gäller det själsutveckling, har hon dock icke rätt därtill annat än så långt som hon — till anlaget naturligtvis — äger en själ.
Nora äger en själ, icke djup men bedårande. Men icke destomindre ger stycket, sannolikt fullt afsiktligt, intryck af att här är fråga om ett hvardagsäktenskap. Därför rymmer det också i all sin ljungande rättfärdighet en bestämd orättvisa mot mannen, hvilket ej hjälpes därmed att styckets småttskurne man får hopp att återvinna den kvinna som han icke förtjänar.
I den stora sakens tjänst har Ibsen velat göra dramat verklighetssant. Han har också — hvarpå det ju enbart kommer an — gett en mästerlig illusion af verklighet och dock i sista akten en höjdpunkt
- ↑ Först påpekadt i en granskning af Robinson-Feilitzen.
