ingen af menigheten omvändes utom den kvinna som älskar den ensamme.
Denna likhet gör skillnaderna lärorika. Först uppträder ej mer det religiösa problemet, som för Brand blef ett personligt problem, så att krafvet, de nya tankarna, icke blott ägde en yttre historia gentemot folket utan också en inre historia i sin bärares och i författarens själ. Så slagen Stockman är liksom Brand — styckenas form, straffpredikningarne, motståndarne , händelsernas gång, stämningen är i mångt och mycket parallell — han har dock i sin orubbliga tro på sitt kall, en tro så fast att han ej hinner tvifla på sig själf, den Archimedes’ punkt hvarifrån han tänker omhvälfva jorden. Låt oss vidare se till hvilken ny blick på den högre människan och människornas ställning till krafvet på högre mänsklighet den mellanliggande utvecklingen fört Folkefiendens författare och kollega.
Dessförinnan må anmärkas att i uppfattningen af kvinnans ställning finnas drag som kunna spåras tillbaka till Et Dukkehjem. Vid sidan af fru Stockman, den traditionellt uppfostrade hemkvinnan, som emellertid fullt lika väl som fru Bernick har mer handlingsmod och mer möjlighet till förstånd än tjugu morske män och som här i sin man har en frigörare i stället för förtryckare — vid sidan af henne står den fria unga kvinnan Petra, den moraliskt otadliga, själfständiga och sig själf trogna representanten för den generation som lärt af Nora. För öfrigt rätt tråkigt tecknad, måhända af samvetsgrannhet.
