aktade familjerna i Skien[1], för hvilken ej Stockmans småstadsborgare utan Brandgestalten var den objektiva skapelsen.
Den tanken att den sanna människan kan gå och stå ibland oss, i åthäfvor befunnen som en annan människa, utan att i hvardagslifvet predika någon strängare moral än andra, bara litet lyckligare i tillämpningen och t. o . m. detta utan skryt och uppseende — den tanken fanns in nuce redan i Brand.
Ibsen har, som Brandes framhållit, skarpare än han egentligen hade rätt till framhäft att det ej var det kristliga men helhetskrafvet det kom an på för den starke gudens präst. Han har sagt så icke blott enskildt utan äfven i själfva stycket. Silenen och bacchanten uppträda som idealtyper vid sidan af bondepietisten. Ja han har till och med ett ideal, alldeles utan idealitet, som han ej är böjd att helt förakta. »Var helt og holdent muldets mand» är ironiskt sagdt, ironiskt just för att det är svårt att se hur långt maningen är allvarligt menad. Detta torde emellertid Ibsen själf funnit vara en bra negativ uppfattning af helhetskrafvet. Det enda hela skulle egentligen bli att mannen helt saknade hvarje hel egenskap, skulle bli ungefär en Boktryckar Aslaksen. Detta om man antar att »muldets man» är tänkt såsom saknande all idealitet. Men det är ock möjligt att Ibsen tänkt honom stor i ett fall, hel inom sin särskilda sfär. Af detta slags
- ↑ Se härom Brandes’ minnesruna.
