mullets män har Ibsen i själfva verket en liten samling, som han skänker sin djupaste högaktning, särdeles därför att de lefva tysta och icke föra ett tal om idéer som för flertalet aldrig kan bli mer än ett tal. Dit hör »mannen med det afhuggna fingret» i Peer Gynt, dit Fjeldbo i De unges Forbund, dit Horster i En Folkefiende. Diktaren har ej brytt sig om att denne sistnämnde, på intet sätt oviktige medhandlande i dramat knappt blir lätt att inpassa i Stockmans stränga schema: åndeligt fornemme eller almue. Motsättningen hade nog varit ganska lätt att mildra så pass mycket att också den hygglige Horster blifvit klassificerad, men Ibsen har liksom velat visa att han kan fullt respektera den som gör sin plikt och hjälper där det kräfves, utan pock eller skryt, äfven om detta skulle synas strida mot en alldeles nyss af honom själf förkunnad teori.
Folkefiendens demokrati går än längre. Ibsen, som man alltid brukar spela ut när det gäller att visa politikens föraktlighet, är här mera praktisk politiker än de anfallna partierna funnit för godt att medge. Han har klart fritagit sig från att föra den af utvecklingen redan efterlämnade högerns talan. Icke heller är det någon unghöger Stockman mobiliserar mot blocket af konservativ byråkrati och liberale småborgare. Det är ingen herremakt han vill skydda mot folkmakten, herrarne af hans nåde gå ner till folkets djupaste lager för att därur skapa en armé mot halfherrarne, medelklassen, »frihetens säkraste värn». När Ibsen senare rent ut förklarade att
