ända från Et Dukkehjem och ner hela vägen finns en manlig individ som gör nytta, tänker lugnt och sätter sin skuldra mot ödet, i nio fall af tio vara viss på att han är läkare. De män vi möta från och med Et Dukkehjem till och med Når vi døde vågner kunna utan allt för många misstag indelas i läkare och stackare och ändå blir man oviss hvart man skall föra de flesta läkarne .
Bättre stå sig, till och med i Vildanden, kvinnorna. Hedvig behöfva vi icke tala om. Men också Gina med sin missgärning som straffas på barnet är afgjordt för god för sin man och allt i allt en god kvinna, det har Ibsen understrukit, federationens och sina egna sedlighetskraf till trots. Strindberg varnade i fråga om Et Dukkehjem mot för höga ideala fordringar. Därigenom, framhöll han, blir genomsnittsmannen för hårdt bedömd. Ibsen svarar: jag skall verkligen medge att genomsnittskvinnan blir det.
Vildanden afslutar samhällsdramernas period. Den är själf ingen samhällsdram, medan däremot Rosmersholm ännu har en politisk bakgrund. Men den visar att Ibsen mist allt intresse för bråket med samhällets omedelbara förbättring. I dess lifserfarna, åldersresignerade pessimism utmynnar den samhällsstormande ungdomskraft som gjorde Samfundets Støtter till skaldens gladaste dikt. Gengangeres förtviflan sveper kring oss som ett stormmoln, Vildandens smyger sig öfver en långsamt som en feberdimma. Här finns intet gjordt, ingen tendens.
