åndeligt fornemme och almu, det gamla föraktet för genomsnittsmänniskan. Men nu har Ibsen sagt rent ut det han hittills blott antydt: kallet kan vinnas endast med kvinnlig hjälp, genom samverkan af man och kvinna. Ännu en både ny och gammal upptäckt: kallet, hjälpen och samarbetet hindras genom något förflutet, genom »gengangere», som aldrig kunna fördrifvas, genom ett gammalt band. Det var ju Ginas gamla förbindelse som bragte olyckan öfver hennes äktenskap. Där strandade lyckan i ett hvardagsäktenskap, här i Rosmersholm två adelsmänniskors samlif mot det förflutnas blindskär.
Var det med en viss ironi, kanske själfironi, Ibsen lade framtidsformeln åndelig fornemhed i den präktige småstadsborgaren Stockmans mun, är däremot adelsmänniskor ett namn direkt födt ur »den Rosmerske livssyn.» Med ett lefvande exempel vill skalden visa att hans liberalism blott kan växa på konservativ mark, att den, barn af hundraårslång tradition, består i traditionens tillgodogörande och själfstörelse. Endast den som själf lefvat de gamla lifsidealen, som småningom lidit bort det osanna, utvecklingshindrande i dem, endast den som lärt uppskatta allt känslovärde i den gamla tro han nu vänder sig mot, endast den har det frisinne som bär rättvisans förnäma prägel. Icke en skymt af hat mot sina gamla vänner, icke en skymt af öfverlägsenhet mot hans nya så långt under honom stående bundsförvanter men heller icke en tanke på att anta eller ursäkta någonderas partiknep — det
