är det arf Rosmer för med sig till liberalernas läger. Dessvärre för partiets »reella behof» är hvart och ett af dessa lynnesdrag lika onyttigt för dem, som det för honom själf är en förstörande makt, en källa till svaghet. Den som ser det goda i det han nedslår, lider då han slår. Den som ser det stora i de lifsvärden han lämnar, lämnar dem med smärta. Därtill kommer att Rosmer alltid lefver med känslan mer än med förståndet. Han har lärt att kritisera sina gamla ideal, men han misstänker ej att också hans nya väg går på gungfly. Har Rosmer upptagit den strid Gregers Werle i förtviflan öfvergaf, icke är det för att föra den till seger.
Det är lätt att förstå att en sådan man icke kan stå stark utan kvinnan — och mot henne. Kroll och Mårtensgård, oändligt underlägsna Rosmer i de stora tankarnes klarsynthet, äro lika mycket öfverlägsna så fort det gäller hvardagsförhållanden t. ex. kärleken. Kroll uppfattar hans förhållande till Rebecka snabbt och klart och söker använda detsamma till sin fördel med en lugn beräkning som åtminstone inte är fördunklad af i otid använd moral. Rosmer bedrar sig om det, just därför att hans lidelse har alltför ädla yttringar för att han skulle känna igen den som lidelse. Det är väl för honom så länge han inte gör det.
Rebecka West är nämligen just den kvinna som kunde ha hjälpt honom fram på hans nya kamp- och lidandesväg, om icke det Rosmerske
