livssyn varit starkare än någon människa. Hon har kraft. Med henne har Ibsen upptagit en kvinnotyp från sin äldsta tid, då kvinnan ännu inte var en ängel eller åtminstone en af naturen god som genom yttre omständigheter kommit på villospår utan en kraft till godt och ondt, färdig att uppta striden med världens Gud liksom Rebecka med det ödesbundna i en människosjäl. Hon bedrar sig icke öfver sin själs och sin kropps begär. Hon följer dem — länge.
I nyssnämnda period af sin diktning älskade Ibsen att ställa sin hjälte mellan två kvinnor[1], en ljus och vek, en mörk och mäktig. Catilina står mellan Aurelia och Furia, Gudmund mellan Signe och Margit, Sigurd mellan Dagny och Hjördis. Nu upptar han detta motiv och genomför det i alla följande dramer utom dem där hufvudpersonen är en kvinna, som då i stället står mellan två män. När Rebecka, vild och otämd — Ibsen har inte spart på färgerna, det är en gammaltestamentligt sinnlig hänsynslöshet i hennes förhållande till sin fosterfar, som inte var fosterfar — vill vinna Rosmer, står hans hustru i vägen, förkroppslingen af allt gammalt plikt- och hänsynsbundet, af den tiden då »Lifvet» icke var lifvets ord. Hon skall bort och hon kommer bort; men icke för alltid.
Det är i Rebeckas själ som spökena först slå sina klor. Hon har fått det Rosmerske livssyn, blifvit en kvinna af Agnes’ eller fru Alvings art i
- ↑ Jämför Brandes’ Ibsen-monografi.
