VI Kampen mot det förflutna
Fruen fra Havet
Rosmersholm spelar under tätnande skymning i parkträdens
skugga med mörkret fylldt af forsens eviga brus. Fruen fra Havet
för oss till lågfjällstrakternas klara, helande luft,
där fjällen ej nedtynga landskapet utan ge dess
linjer en lättare resning, dess färger en luftigare
glans. Estetiskt är den senare underlägsen, den
är betänkligt utdragen och bipersonerna handla bra
mycket för sig. Troligen har detta förorsakat att
den bland alla Ibsens böcker haft minst framgång
på sitt tåg genom världen. Emellertid är
karaktärsteckningen ovanligt »lunefuldt» skarpsinnig och
Hildes flickungetyp hör till dem man omöjligen kan
se eller minnas utan ett leende. Kanske har man
därför varit kall, mest af den riktiga aningen att
när nu en gång i ett Ibsenskt drama striden krönes
med seger, kamppriset visar sig mindre värdt än
det hvarefter nederlagens hjältar sträckte händerna.
Ibsens tillvägagångssätt är gärna antitetiskt och vanligen så att ena dramat framställer målet, det andra hindret. Här har han undantagsvis gjort tvärtom, först visat hindret och nästa gång hur det bryts.
Hindret var ju det förgångnas makt, makten i de kraf på en själf som ens egna felsteg förlänat en annan, död eller lefvande, människa. Svåra kraf att bryta. Vägen till lycka går öfver en fiendes lik, den fiendes som man trott sin bäste vän —
