man erinre sig slutet af Kongsemnene. Ibsen har fruktat att den Kung Hakon som går fram öfver Skules döda kropp icke blir han själf utan en mer troende och mer själfvisk, den i sanning »lykkelige mand». Men behöfver hindret alltid brytas? Kan det inte hända att det är rotfäst icke i viljan ytterst utan i föreställningen och således bör kunna besegras af viljan med tankens hjälp? Är kanske det skrämmande hindret blott ett inbillningsfoster?
Ellida fjättras vid »den fremmede mand» genom sitt löfte och hans persons demoniska inverkan. Att nu löftet, som hon dessutom återtagit, måste gälla mindre än plikten inser hon lätt. Och då den demoniske kommer, känner hon inte igen honom. Föröfrigt är ju den gode Johnston-Friman ingen så mystisk person, liksom Ibsens symboliska personer alltid äro figurer som kunna uppträda i verkligheten. Den Fremmede är en envis och otyglad sjöman med finnblod i ådrorna, liksom Rottejomfruen i Lille Eyolf en vansinnig kvinna. Emellertid ha obestridligen båda dessa att säga betydelsefulla ord som spränga den realistiska ramen. Ellida skönjer i alla fall att allt det hon verkligen har att frukta finnes hos henne själf.
Hennes »lokkende» , »grufulde» begär och det »spændende» hos lilla Hilde, som nog har skäl att känna sig dragen till sin styfmor, antyda att Ibsen trott sig ha upptäckt nya under i kvinnosjälen, som hittills undgått hans blick. Han har redan flerstädes framhäft att han hos kvinnan funnit oanvänd kraft.
