Hittills har han dock mest tänkt på det osjälfviska och osplittrade i hennes karaktär, det instinktsäkra, af dogmer ogrumlade i hennes tankelif. Man återfinner allt detta hos Bolette, en präktig flicka och på intet sätt hvardaglig — man bör inte låta lura sig af att hon som äldre syster bannar Hildes odygdiga trots. Men hos Hilde, hos Ellida och redan hos Rebecka West märker man spänningen af en helt olikformad kraft, en naturkraft, »grufuld» , farlig, svår att begripa men också »spændende», lofvande rikt och nytt. Ellidas hafslängtan symboliserar närmast ett frihetsbegär, en rädsla för att hon själf eller andra skola förkväfva det i hennes natur som kunde skänkt henne något oanadt härligt, något som andra ej kunna eller våga eftertrakta. Det Hilde finner »spændende» är lifshändelser som höja sig öfver det hon hittills sett, som kunna fjättra hennes blick och ge henne köldrysningar; det har, när vi återfinna henne i Bygmester Solness, växt ut och förtätat sig till begär att se stordåd. Gemensamt hos båda är således att de känna en aning, en längtan till något så stort att de bäfva inför det. Det är ingen tillfällighet att Ellida, när hon tänker på det hemlighetsfulla inom sig, ser för sig hafvet.
Men denna okända kraft, skall den nödvändigt förstöra, kan den ej lika väl vara mäktig att uppbygga? Jo om den ledes rätt — ty det går. Genom personligt inflytande: Rosmers på Rebecka, Wangels på Ellida; genom kärlek, ty älskas och beundras
