måste kvinnan, annars finner hon att man tror för lågt om hennes makt; och genom frihet under ansvar, frihet därför att hon har den moderna och därtill den förgudade kvinnans ömhet om den kraft, den egenart hon känner inom sig; och tillägget »under ansvar» är ett svar till dem som påstodo författaren till Et Dukkehjem predika otyglad frihet och samtidigt en antydan om att »skyldbevistheden» i Rosmersholm kan vara en lifsbefordrande kraft, när den nämligen yttrar sig som rädsla att åsamka sig skuld.
Så är Ellida räddad för samlif med Wangel. I det synnerligt underhållande samtalet mellan Bolette och Lyngstrand — när Ibsen tecknade honom har han tydligen målat, därför att det roat honom att måla — har han ytterligare förtydligat sin idé om det rätta samlifvets art. Med lugn försmädlighet låter han Lyngstrand lyckliggöra flickan med att lofva henne ett stort kall: att tänka på honom, när han rest. Han låter Bolette slå den stackars ynglingen med häpnad genom sin blyga fordran att kvinnan kunde få ha ett eget kall och ej blott gå upp i att inspirera mannen i hans. Att samlifvet alltså borde vara en växelverkan mellan två, som lefva hvar och en i grunden för och genom sig själf, ja att det rent af kunde höra till mannens kall att hjälpa en kvinna till att lefva sitt eget lif, till att bli fri, icke bara bli hans.
I själva verket beror Wangels seger öfver hafsfrun i Ellida därpå att något dylikt föresväfvat honom. Hans kärlek är stark nog att hinna så
