långt. Den har varit stark nog att döda ett förflutet inom honom själf; ty också hos honom fanns ett de gamla bandens hinder, desto starkare som barnen — och åtminstone Hilde med fullt medveten vilja — oupphörligt erinrade honom om den som varit. Men han har kunnat göra det, därför att hans kärlek till Ellida fyller honom så, att han aldrig kan tänka sig den skulle förorätta någon. Den är också stark nog att göra hennes förflutna lif till hans, liksom hon får kärlek att göra hans till sitt — de få lefva »med fælles livsminder».
Emellertid, det kall som Ellida blir fri och vunnen för — är det rikt nog för en natur som hennes? Det är icke blott vackert utan också psykologiskt rätt att det blir ett kall af personligt gifvande åt den man hon följer i frihet och åt hans barn . Men just mannen — denne gode och vise läkare är onekligen bra docerande (»i yderste nød og fare vover vi læge saa meget») och sentimental (han »siger det ur hele sit inderste våndefulde hjærte»). Man tycker det i grund och botten vara lika olämpligt att det är honom hon går att lefva med, som att hon först får berätta sina minnen för den hvilken på minsta möjliga sätt är utrustad att förstå dem och hjälpa henne mot dem, overlærer Arnholm. Dessutom själfva den stora kärlek den »kære, trofaste Wangel» bevisar henne är nästan väl stor. Han letar efter det borttappade fåret så att han låter de nio och nittio rättfärdiga svälta ihjäl. Han vill lämna sin tjänst utan en tanke på
