stolt, »med vinlöf i håret» och har som sin sista skönhetsdröm: »döden i skönhet». I förbigående sagdt, är det där med vinlöfvet nästan mer underhållande än författaren strängt taget afsett.
Men när alltså Hedda är Ellidas like, hvarför går då hon och icke Ellida under i sitt försörjningsäktenskap? Båda ha sitt förflutna; men det förflutna betyder i Hedda Gabler något helt nytt. Ibsen har en gång funnit det stå som hinder för kallet och lyckan, en annan gång funnit att hindret kunde brytas. Men att segern i något enda fall skulle vara sista ordet, det kan han nu inte tro. Än en gång har han sett in i det förflutna, det förflutna som nu är förloradt, och — sett lyckan stå skrifven där. Odyssevs har funnit att Sirenernas ö var hans rätta Ithaka.
Hvarför följer icke Hedda Eilert Lövborg, den man som hon känner sig kunna bäst »beånde», den hon vill göra icke till en rädd asket men till en stark man, som ej raglar under vinlöfvet i håret — hvarför begår hon sin »største fejghed»? Det beror på att hon icke kan göra annat, om hon icke vill göra sin natur om och därtill fordras det hon icke ens vet existera — kärleken. Hedda Gabler vill inte veta af sin öfverman. Brack misstar sig, när han tror att »man ikke gør sligt noget» som att skjuta sig hellre än att mottaga hans omfamning. Makt är hennes första och sista. När hon utfrågar Lövborg om männens ungkarlslif, är det icke bara flicknyfikenhet, vanlig i den vägen,
