lyft och berusat oss förut — hela dramen är en enda författarens tillbakablick.
Härmed sammanhänger att hjälten åter är, nämnes och nämner sig själf en undantagsmänniska och för första gången sedan Brand och Julian en undantagsman. Visserligen yppar sig just icke hans kraft, när vi först se honom uppträda, i några öfverväldigande yttringar. Han är inbillningsstyrd, tror alla bespeja honom för att upptäcka ett börjande vanvett; han ljuger felsteg för att medels oförtjänt lidande vagga sitt samvete till ro; han vågar icke bemöta en befarad rival med annat än den lumpnaste hårdhet, besatt som han är af en sjuklig, förlamande rädsla för ungdomen. Hans kraft visar sig som störst däri att han rår på och tyranniserar »det stakkels lille fæt» Kaja Fosli. Och ändå är han »den store bygmester»! Ändå är det fruktan i allas hat — och just hatet är ett vittnesbörd om hans storhet. Han måtte ändå någon gång ha gjort större ting än förhäxat kontorsfröknar.
Solness uppväxte i ett fromt hem. Han gifte sig på småborgarsätt med lugn beräkning af de oviktigare förutsättningarne för ett godt samlif och ingen beräkning alls af de viktiga. Ändå ha de bildat ett lyckligt hem och fastän han icke, när vi få blicka in däri, fortfarande älskar sin hustru, har kärleken ingalunda bytts i köld och bitterhet mot henne. Hans kall stod i Dens tjänst som hemmet lärt honom ägna allt sitt verk, därför att Han fordrar det. Han bygger kyrkor i otröttlig ifver att behaga
