Honom. Men belöningen dröjer. Hans lifsgärning får föga spelrum, hans framgång stängs inom en trång tvångskrets. Det börjar bli en mörk glimt i hans ögon, när han begär belöningshoppets uppfyllelse. Så får han också märka att Gud vet svara på trots.
Hans gamla hus brinner; han bygger ett nytt, blir ansedd och anlitad, får luft, ryktet växer, hans framtidskall hägrar i vidtomfamnande storhet. Men lyckan är borta för evigt, har brunnit ned med det gamla huset, försvunnit med branden och fattigdomen. Alines lifskall är förödt, barnen döda, hennes lifsminnen, dockorna från fädernehemmet, likaså; hon tjänar alltjämt Solness af kärlek och plikt men kan inte mer än tjäna. Än vet Solness att ge svar på svar. På tornet i Lysanger, den sista kyrkan han bygger, stiger han opp, så besatt af svindel han är, och säger upp »paktet». Vill du, stormäktige, säger han, vara egoist såväl som vi och tänka endast på din ära, medan vi straffas när vi tänka på vår, vill du för att jag skall bygga dig dess flera kyrkor bränna mitt hus, trampa min lycka under fötterna för att bereda rum för ditt tjänande, då får du skaffa dig andra tjänare, liksom jag vet andra att tjäna. Han vill bygga »hjem for mennesker», vill trotsa Gud genom att skapa mer människolycka.
Men Den Starke släpper icke taget. Först finner Solness den nye herre han arbetar för vara än mindre tjänst värd än den gamle. Han ledsnar
