igen, en flicka blåser bort i en blink den lumpenhet han under många år samlat öfver sig själf. Nu har han ett kall igen — ett kall för sig och för människorna, vill bygga sig och dem luftslott med svindlande spiror och grundfasta torn, där nya, framtidsborna tankar ha vidd att lyfta sig. Nu fruktar han icke ungdomen, den är med honom. Nu äger han den som kan fostra och bära hans luftsyner, som ger honom den lycka han söker såsom skapandets grund och lifslust. Nu har han funnit det samlif utan hvilket lyckan och framtiden aldrig kunna bli hans.
Kan och får detta samlif förverkligas? Solness tror det, tror att det kan ske öppet och samvetsrent inför människor och inför Gud. Han tror den kraft som skapar det, de möjligheter det skall frigöra, det kall det skall bära höga nog att bjudas Den Starke till välsignelse. Åter ljuder sång från harpor i luften, sång om framtidsdrömmarnes slott och vikingaviljan som skall lägga dess grundmur, när Solness går uppför tornet att brottas med Gud, liksom Jakob i natten. Upp till toppen kom han. Men Ibsens Gud är inte Pnuels, som böjes af en tillräckligt ihängande bön om välsignelse, utan Sinais, som hämnas missgärningen på skyldige och oskyldige till tredje och fjärde led. Och var Jakob egoist som Solness och hade han två hustrur liksom Solness höll på att få det, icke var denne af det ensartade, sega, böjliga virke som låter en man »snyde sig gennem livet og ende som patriark i Himmerig».
