Solness är viking, men en viking utan robust samvete. Hilde också. Egoism ＝ hänsynslöshet, det är konsten att icke gå andras ärenden men sina egna, att genomföra sitt eget kall och göra sin egen personlighet till personlighet utan att hjälpa och plåstra med andras. Tyvärr — det är en återklang från Rosmersholm — den vägen går öfver andras om icke personlighet och kall, så lif och lycka och — det är värst — öfver egna löften och ens eget medlidande. Det är nödvändigt, menar Hilde, må det ske! — ja så säger hon, när hon inte ser den hon trampar. Men helt annat är det, när det gäller att »gøre ondt mod dem hun kender» — en erfarenhet som har naivitetens allmängiltighet.
Det är egendomligt hur mycket mindre klart det står för Solness att Alines minne skall lefva upp efter frihets- och lyckorusets slut, skall bringa honom en pinsammare och säkrare undergång än fallet från tornet i ära efter tvekamp med Gud. Det är en tanklös naturdrift att blott se sig själf till godo, som Ibsen särskildt hos mannen aldrig tröttnar att afslöja, en egoism som ej är det heta blodets och den varma kallelsetrons utan blott en oförmåga att tänka på andras olycka, när man nu själf — som Solness skenbart ursäktande, i verkligheten själfbelåtet förkunnar »ikke kan leve livet glædesløst». Icke att Ibsen finner detta kraf oberättigadt, han gör det med hvar dram som kommer allt mer till sitt, talar mer och mer lyriskt om lyckan äfven utan kallet. Men det han vill säga är: denna
