lycka gå ni förbi, därför att ni i högfärd blott tänka på er själfva. Hedda Gabler gick under därför att hon i feghet kastat bort en möjlighet till rikt lif, en möjlighet hvilken sedan uppträdde som det förflutnas kvarlefvande och oförstörbara makt att förstöra. Solness har visserligen icke träffat Hilde före Aline, men det framhäfs att han i alla fall möter henne för att glömma henne, skämtar för att tillfredsställa ett nöje, tanklös för följderna, skämtar med det som kunde blifvit hans lifslycka och lifskraft — att, vill Ibsen säga, Solness skulle förbisett och försmått den kvinna som skapats att vara hans, äfven om han mött henne fri.
Det är orätt att tro Solness , när han går för att tala ut med Gud, vara samme obotlige egoist som förr.[1] Hade han varit det, då hade ej Ibsen gjort honom till en så pass trogen spegelbild af sig själf som han verkligen är. Nej, hvad han vill då är ett program, en »byggnadsplan», icke blott för honom själf utan för mänskligheten, och äfven om endast en människa åt sig bygger ett dylikt luftslott med grundmur under, är det af allmänskligt värde. Det sanna och det skakande är tvärtom att straffet når egoisten just när han är som mest fri från eller åtminstone ädel i sin egoism.
Den egoism Solness i förnyelsens ögonblick straffas för är icke blott den nyss påpekade —
- ↑ Så har sagts af Edv. Alkman i en granskning af Bygmester Solness (Svensk Tidskrift 1893 ), hvilken eljes mycket fördelaktigt afstack från de andra omdömen som bjödos i Sverige.
