hans tanklöshet gentemot Alines sorg liksom en gång mot Hildes tro — icke blott ett själfviskt brott mot kvinnan utan ock ett brott mot kallet. Han har gjort sitt kall till löntjänst, sålt konst för gunst och öfvergifvit kallet, när han fann lönen för liten. Hans fruktan för vedergällningen är endast baksidan af detta begär efter lön. Liksom han vill ha betalt af Gud för det han gör honom, tror han Gud vill låta honom betala det han beröfvat honom. Liksom detta drama är ovanligt däri att där finnes en ovanligt undantagsartad man, är det också förvånande därigenom att där finns en ovanligt hvardaglig kvinna, Aline, som är tecknad fördomsbunden, dockhemsartad (kom i håg dockorna från fädernehemmet!), i det hela som den döda, med hvilken Solness lefvande är fastkedjad. Men äfven hon med sitt eviga »plikt, plikt» har ett vackrare valspråk än mannens »lön, lön!»
Bygmester Solness är en enastående dram. Det finns väl icke någon Ibsenbok som af estetiska skäl häcklats så som den, men det var förvånande att se hur, under den tid det ännu stod strid kring Ibsens namn, den ene efter den andre af de unge bekände sig älska den kanske mer än någon annan af mästarens böcker. Det hade sitt särskilda skäl. Utan att vara nyckeldram — till rebuskonstens höjder når aldrig Ibsens realism — fastän den fängslar tillräckligt, när den blott fattas som fri fantasiskapelse, äger den sin starkaste tjuskraft däri att den mer än någon annan är Ibsens själfbikt öfver sitt lif.
