tisk skaparkraft, men han har sett djupare in i den värld efter hvilken den verkliga till sist måste bedömas: tankens. Det är han ensam som afgör om Rita får hoppas det hon vill och tro det hon önskar.
Allmers måste »blifva när sin hustru» måste stå vid det ord han sagt, förbli vid det lif, det samlif han valt. Däri bor räddningen. Det kall som nu måste sökas och nu behöfs, när de andra fallit i spillror, det som »dæmrer likt morgenrøden» bakom natt och död, det ger Rita honom Asta hade makt att hjälpa och stöda honom på kärlekens väg öfver dagsbekymrens småstenar mot det mål han själf valt och visat henne, Rita har Rebecka Wests och Hilde Wangels kraft att visa honom ett nytt kall, dystrare, hårdare, därför större.
D. v. s. detta »större» ligger mera i det arbete som detta kall kräfver än i dess egen art. Icke som det öfverhufvud skulle sakna all storhetsprägel. Det är ett kall som innesluter två af de drag i vår tids tanke och handlingslynne hvilka den själf mest utvecklat, älskat och blifvit medveten om. Det är först arbetet; mer än han själf någonsin förr gjort har Ibsen, liksom tidsandan, häfdat arbetets absoluta värde, insett att satsen: »mer stort är hvad man är, än hvad man gör», är dålig, äfven om den stämmer med ens åskådning, och att den motsatta: »att vara stort det är att handla stort», vore omöjlig att trotsa, om den ock aldrig kunde bevisas. Vidare humanitet, i dess vidaste mening såsom människokärlek och äfven den i sin vidaste mening, liktydig med en
