kärlek som lefver och utöfvas oberoende af samhälls- och kulturskillnader. Den har rent af en utprägladt social färg . Rita frestar Stockmans vågstycke från slutet af En Folkefiende. Barnen som utan att röra en hand med road och nyfiken känslolöshet sågo Eyolf drunkna, dem hör hon i slutet af dramat åter störa Allmers med sitt otuktade stoj — och just däri finner hon greppet, som räddar Allmers åt hennes kärlek, gör henne jordlifvet möjligt att lefva och samtidigt ger henne åter det oändlighetsperspektiv Allmers beröfvat henne. Att de öfvergåfvo Eyolf ser hon ej som ett brott mot henne men som en erinran om den orätt hon och hennes likar dagligen göra mot dem. Hon tar dem i sitt hus, skänker dem Eyolfs rum och Eyolfs bädd och Eyolfs plats i sitt sinne. — Hon utför så i sin mån det program Ibsen ställt i samma hälsning till Norges arbetarparti hvarom ofvan talats. Hon kämpar för de »lykkeligere kår» Ibsen tillmätt proletärerna i det kommande samhälle han drömde om.
När Lille Eyolf utkom, utbredde sig alla människor om hur omöjligt det var för Allmers och Rita att i framtiden stå ut med det kall de åtagit sig. Sådana funderingar om hur det skulle kunnat gå äro nu ett litet folknöje, oskyldigt och onyttigt ungefär som vykorten. Men här kan en riktig känsla ha legat till grund. Rita erkänner att hon icke af kärlek tar barnen till sig. Häri ligger något af Kantiansk pliktlära, af lust att brottas med just den dygd som strider mot ens naturliga begär. Däri ligger
