ock sanningen att lyckan kan vinnas genom besegrande af antipatiska böjelser. Men därtill fogar sig en aning att kallet — åtminstone som ensamt — icke passar för Rita och ännu mindre för Allmers. Det är i omvänd form det gamla felet från Et Dukkehjem, som Ibsen själf tycktes inse i En Folkefiende och i Bygmester Solness. Af ifver att framhålla hur hans reformtankar gälla alla, lät han dem bäras af hvardagsmänniskor, som icke på ett öfvertygande sätt visat sig vuxna därtill. Här åter ger han sina idéers förare ett hvardagskall men vill af estetiska eller teoretiska skäl icke göra dem till riktiga hvardagsmänniskor. Ibsen har nästan genomgående afhållit sig från att välja konstnärer och författare[1] till sina hjältar, undvikit den »konst om konsten» som man förnumstigt klandrar hos borne romantiker, hvilka medels diktade konstnärstemperament skänkt konsten nya höjdlinjer, men finner i sin ordning hos små nutidsförfattare, hvilkas konstnärslynne hvarje begåfvad gymnasist med litet arbete kan förskaffa sig. Man måste dock göra den frågan: när Ibsen i alla fall tecknar konstnärsnaturer — tjänar det något till att ej ge dem konstnärskall?
Det är icke konsten Ibsen vill skildra utan lifvet[2]. Det är icke det omöjliga han vill nå utan lyckan. »Skal jeg da vilde det umulige?» frågade Julian en gång i Kejser og Galilæer och svaret ljöd från
