Mystikern Maximos: »Er det møjen værd at vilde det mulige?» Hör nu Allmers om Eyolf: »Jeg vil bringe samklang mellem hans ønsker og det som ligger opnåeligt foran ham. For sådan er han ikke nu. Al hans higen går imod det som hele livet vil bli uopnåeligt for ham. Men jeg vil skabe lykkefølelse i hans sind.» Det är ett omslag, så grundligt som gärna kan tänkas. Men det måste komma. Det är den billigaste af all radikalism att, som Ibsen i dikten till sin »ven revolutionstaleren», endast vilja vara med då man får »slå spillet overende» d. v. s. aldrig; den som väljer en så utsökt bekväm position får åtminstone påtaga sig det namn som en konservativ så sällan vill bära: konservativ. Men Ibsen var i verkligheten ej blott frisinnad på passiva naturers vanliga vis, det skymtar i vissa hans bref och böcker en aktiv radikalism, som ej skyr att i verkliga lifvet välja platsen vänsterut.
Detta afsvärjande af omöjlighetens fana har dessutom en national-psykologisk orsak. Björnson har vittnat att sedan han hos så många Norges framskjutne män upptäckt driften »Over Evne» och såg hvart den ledde hän, har det för honom stått som en helig uppgift att bekämpa den. Den driften leder bort från de närmaste, nödvändiga plikterna, den drifver hvarje dugande man till dåd som aldrig kunna inbringa annat än braskande nederlag. Folkets lärare vilja lära det sparsam och praktiskt gagnande politik i stället för fraser. Ha de icke redan förmått det att uppge den farliga jakten efter republikens örnbo
