låter Ibsen mannens ideal falla till spillror, då han söker förverkliga det utan kvinnlig hjälp, falla därför att han satt det högre än sitt kärleks- och lyckobegär, än sin älskades kraf på lycka och utveckling.
Det restes gensägelse mot detta slutresultat. Ett svar kom från diktarens eget land: Björnsons Laboremus, hvilket skådespel, på ett sätt som i mina ögon förringar dess själfständiga värde, anknyter sig till Rosmersholm och Fruen fra Havet. Lydia, undinen, känner som Ellida hafvets vildhet i sin själ men längtar dock innerst upp till människovärlden. Hon vill bli människa, som så många Ibsens kvinnor från Nora till Irene, hon vill vinna en »odödlig själ». Liksom Rebecka West stöter hon hänsynslöst ner den kvinna som spärrar henne vägen. Men där slutar likheten. Hos Ibsen är kvinnans, och just den farliga, otämda kvinnans, själslängtan ett lifsbehof hvars stillande tillhör mänsklighetens angelägnaste omsorger. Det är dödsbringande när som i Rosmersholm ett gammalt skuldmedvetande står i vägen därför. Väl kan en hänsynslös kvinna, som i Hedda Gabler, bli enbart förstörande, men då ligger felet i hennes köld, hennes rädsla för kärleken, ej i hennes längtan och lidelse.
För Björnson blir den själ som Lydia han — talar blott om en viss, fast ej ovanlig, kvinnotyp — söker, alltid en vildkvinnas; den förtjänar ej offret af mäns lif och ära. Hon vill vinna sitt mål med brott. När den man hvars maka hon dödat gett henne plats bland människorna, finner hon en yngre, som kan ge henne ännu mer, och vill ögonblickligen fly med
