honom. Men då möter hon en makt som hon ej anat: de sedliga makterna, det mänskligheten under årtusendens arbete vunnit. Mannen ser hvart hon för honom — och Björnson har gjort vågstycket att jaga hafsfrun tillbaka i hafvet. Det är ej sedligheten, säger han, som är förlamande och gammal, det är ej vildheten som är befriande och ny tvärtom; den senare är den nedärfda svaghet mänskligheten i årtusenden arbetat sig ifrån. Det är ju god utvecklingsmoral; men hvad hjälpte det? Björnson fann snart att för nutidens härskande litteraturkritik undinen, tämligen ensam bland alla gudomligheter, är sacrosanct och att så negativ och känslolös är dock ingen rätt modern kritiker att han skulle tillåta en skugga af förtal falla på den — personen må vara så obetydlig och kall som helst — som företräder den fria kärleken; utom naturligtvis när det sker som i »Vi skiljas».
Det andra svaret har större konstnärlig vikt: hvarje stycke i Sankt Göran och Draken är ett direkt svar mot en Ibsensk tes. Mot Rubek och Irene sätter Heidenstam Andreas och Metta, också konstnär och modell, och han ljungar mot sinnligheten, medan Ibsen fruktar själftukten. Heter det i John Gabriel Borkman och Når vi døde vågner: får du ej en älskad kvinna att blifva när dig, så mäktar du ej kallet — svaras det i Spåmannen: du mäktar kallet, endast om du glömmer allt kvinnosmek. Och mot »vikingen» Solness, som »ikke kan leve livet glædesløst», ställes i Bröderna en »viking» man erinre sig samtalet mellan Maria och Erik på vägen till Sigtuna — som inte har lust att
