och all tanke kring henne och hvad mannen mot henne förskyllt. Icke så hos Ibsen, kvinnans erkände förhärligare. Icke nog med att mannens klagan efter sin förlorade lycka ljuder så stark — och svag — hos Solness, hos Allmers, hos Rubek. Det är dessutom aldrig af egen drift som mannen märker hvad han gjort mot kvinnan. Han måste bli påmind därom af henne och af straffet. Straffet återigen ligger däri, att han i och med henne miste ej blott lifsglädjen men också sin skaparkraft. Utan henne ingen lycka, utan henne lika litet ett verk som består. »Beåndelse , beåndelse», det är hvad mannen behöfver. Den innersta syftningen i Ibsens diktnings slutord kan utan stor öfverdrift fastsägas så: mannen — den man hvarom Ibsen talar — mäktar intet utan kvinnans hjälp.
Man kan icke undgå att minnas, hur Svanhild i Kærlighedens Komedie, när Falk ber henne skänka sig till hans beåndelse, spörjer om då hans diktarideal är
der sejlgarnssnoret udgør hovedsagen,
en som tigger:
og lad mig gå til vejrs med mine kvad!
Har han som stannade »På vidderne», där friheten bor och Gud, fast han såg sitt hus brinna och sin älskade föras bort af en annan, har han funnit Gud och friheten svika och börjat ångrande springa efter den försmåddas bröllopståg? »Die Liebe ist die Gefahr des einsamen.» Men för denne åldrande
