enstöring var kärleken knappt den första faran. De tankar som djupast gnagde och ängslade — och för dessa fridstörare fanns ingen Rottejomfru — de mynnade allt klarare ut i en: tviflet på hans verk.
Hade Ibsen skäl att tvifla? Två stormar har han ridit ut i sitt långa lif. Den första, som började under hans tidigaste diktår och slutade med Lille Eyolf, gällde hans idéer, hans sedlighet, och ingen har kunnat segra ärofullare än han emot den. Ibsen tillhör vår nutida kulturs främste skapare och ingen som upplefvat honom på allvar skall finna en andre diktare hvilken griper och skakar ens själ som han — dylikt sker icke mer än en gång i lifvet. Men odödliga äro endast de enklaste af idéer och Ibsens äro sällan enkla. »Moderna idéer» tillhöra det förgängligaste af allt förgängligt. Och när så den oundvikliga stund kommit, då Ibsen som siare och läromästare sjönk ner från det aktuellas sfär i vårt sinne, ha vi ej förvånats att finna honom falla djupare än vi väntat oss?
Den andra stormen gällde hans form. Förskräckelsen för hans gåtfullhet är naturligtvis borta — den besegras helt enkelt så att man i allmänhet ej läser hans, liksom andre store mäns, svårbegripliga verk. De som läsa dem förstå dem nog. Ty är Ibsen såsom reflexionsdiktare svårbegriplig, är han också just såsom sådan mer begriplig än många naturdiktare, hvilka i vida mindre grad genomreflekterat sina egna verk. Men anmärkningen mot
