Anmärkningar.
I. 1. In är runoformen för den yngre och vanliga Nordiska formen en, enn, konj., Sv. men, Run. en (Liljegren Run-urkunder, Stockh. 1833, N:o 208, 405, m. fl.). V. Göt. Lag. har æn, en, Isl. enn. Det lemnas dock derhän, om det möjligen kan vara slägt med det Gotiska (Moesogötiska) hvana (acc. sg. af hvas), Tysk. wann och wenn. Att börja ett qväde med en slik i del hela betydelselös konj. såsom anslag eller upptakt i musiken, var i forntiden icke ovanligt och förekommer ofta i våra Folkvisor, t. ex. i Geijers och Afzelii Folkv. I. s. 198 ”Men att älska Gud och lyda vår Kung”, oftast förekommer likväl ordet och i denna ställning, t. ex., anf. st. I. s. 1 ”Och Jungfrun hon skulle sig” m. m., jemf. anm. a) s. 4 på anf. st. — Detta en, in kunde äfven vara det Fornnord. pron. hann, här brukadt som best, art., hvilket icke är ovanligt, t. ex. hann Sigurðr, jfr. Rask Anvisn. till Isländskan, Stockh. 1818, s. 123, hälst detta bruk ännu lefver i Norska och Jämtska Folkvisor t. ex. ”Sa’n Mas te ’o Lasse” (Sade han Matts till honom Lars), men detta är knappast här meningen.
Eiriker, nom. propr., Run. Airikr, Isl. Eiríkr, Erik, Sv. Dial. Jerk, Jerker, antages vanl. betyda den städse herrskande, jfr. Dietrich Runenwörterbuch, Stockh. 1844, s. 244, af adv. ai, ei, Isl. æ och -ríkr, -rekr, Got. reiks, en mäktig, styrande man, Lat. rex (regs). Snarare skulle man vara böjd att antaga en förmodad Got. form *Aiva-reiks[1] vara den ursprungliga och med betydelse af tidens herrskare, furste; då nl. aiva- härledes från Got. subst. aivs, icke från adv. aiv. Det
- ↑ De Got. och andra ord, som väl ännu icke blifvit funna, men till hvilkas tillvaro man af säkra analogier kan sluta, äro här utmärkta medelst en liten stjerna (*) framför ordet; jfr. Gabelentz und Loebe Glossar. der Goth. Sprache, Leipz. 1843.
