öfverallt eljest är viþa. Isl. viða. Man skulle väl ock kunna förmoda, att detta vidhu stode felaktigt för vidha och således vore adv. (hvilket ock onekeligen gåfve en mera poetisk färg åt uttrycket, jfr. ”Kongh Tidrick sitter på Bärttingsborgh, Han reser sig vth så vida”, Arwidsson, Sv. Fornsånger I. s. 13); men då man utan tvifvel gör rättast uti, att, vid sådana försök till återställelse af en gammal förderfvad text som detta, endast göra de allra nödvändigaste ändringar, så torde det vara säkrast att bibehålla viþu och att anse det som adj.
I. 3. Bragd, bragþ, (Gotl. Lag. bragþi, dat., Isl. bragð) borde väl egentligen vara bragþi, styrdt af prep. i, likasom i hughi dat. sg. af hugher, Isl. hugr, Run. hukr — att sluta af namnen Huki (Liljegr. N:o 817, 1101 [1]) ock Hukbiarn, N:o 362), men med språkets förfall blef det alltmera vanligt, att man tillät sig sådana friheter som att utelemna en kasualändelse, när metern i versen så fordrade, hälst om ett dithörande ord fick behålla sin rätta ändelsé, såsom här är fallet med hughi. Ett något liknande exempel kan anföras ur den större Rimkrönikan (Hadorphs edition, 1674, sid. 33, rad. 13) ”Hon hade sorg .... J sitt hierta ok i sin huga”, eller s. 5 r. 12 ”Brände the mik medh mitt Folck inne”, hvilka lika väl bort vara dat. som s. 147 r. 25 ”Ok faar med Folcke goda häll”, samt s. 149 r. 17 ”Ok sade hwar för sino härade”.
uk, konj., och, har här och öfverallt blifvit bibehållet oförändradt uk, ehuru det kanske varit lika rätt att hafva ok. Men först och främst har originalet ständigt denna form, och på Runstenar finner man lika ofta den ena som den andra; äfven i V. G. Lagen vexla de: Run. uk, ok; auk, ak, ah, m. fl., Isl. ok, oc, og, konj. och adv., Got. jah, konj., auk, adv.
- ↑ Dietrich , sid. 156, har 1011 i st. f. 1101.
