sniäller, ändradt till sniæller, enär ä är en från Tyskan hemtad yngre form i st. f. handskrifternas äldre æ (som dock ej må förblandas med det Isl. æ, hvilket sista uttalas såsom dift. ai), som ofta motsvarar Isl. e, med uttalet ä: della ä-ljud är åter, nästan öfver allt, antingen en förtunning af ett ännu äldre a, eller ock omljud af a för ett efterföljande i el. j; jfr. sniæller, Rimkrön. sniälder, Gotl L. snieldr, Isl. sniallr, samt Isl. hendr, pl., händer, leggja, lägga , Got. handjus, lagjan, m. fl.
mar (antingen tryckfel eller en rå jemkning efter det föregående rimmet war) i st. f. madr, maþr, Gotl. L. maþr, mandr, VG. Lag. maþer, Isl. maðr och detta för mannr, likasom ömsom Isl. sannr och saðr, A. Sax. sóð, Run. saþr (Dietr. anf. st. s. 296). Hadorphs fragment[1] af Er.-Vis har i stället war, hvilket ej kan vara annat än ett skrif- eller tryckfel.
I. 4. Vighi, dat. sg. neutr. af vigh, strid, dråp, Isl. víg, utaf Got. veigan, vaih, vigans, Isl. vega, vó(g), veginn, dräpa.
fridhi, friþi, d. sg. m., af Run. friþr, Gotl. L. friþr, VG. Lag. friþer, Isl. friðr, frid.
I. 5. Omqvädet, som förekommer oförändradt vid slutet af hvarje strof, med undantag af den sista, der ordet Vætalum är utbytt emot Dana-mull: om dessa bägge ord se nedan str. X. 5.
fyrst, adv., först, Run. furst, jfr. Dietr. anf. st. s. 3 under fursta.
vthi, på andra ställen uti, uthi, rättast uti, prep., uti, i. Denna sammansättn. tyckes icke hafva tillhört det äldsta Nord. språket. Det kan dock sättas i fråga, om ordet uppkommit af Isl. adv. út och prep. i, eller om icke snarare af adv. uti, ute, och prep. í: samma torde ock förhållandet kunna vara med fl. andra
- ↑ Se Tillägget vid afhandlingens slut, der det Hadorphska fragmentet finnes infördt i sin helhet.
