dyl. sammansättningar, såsom: utom, inpå (in på), utpå (jfr. utanpå), m. fl., men alla med tonvigten merändels på sista stafvelsen.
ärdi, ærþi, impf. af æria, Isl. eria, ipf. arði, Got. arjan, fhT. aran, medel-hT. erjen, ern, arn, ärja, plöja; i Had. Rimkrön. s. 34 r. 11 ”The Munka the äro graa, Ok boo a Lande, ärja ok saa.” Af detta verb. finnes äfven ett subst. Isl. arðr, Gotl. ardur, fhT. erido, dat., ἄροτρον, aratrum, årder, plog. Då detta ord så beständigt medföljt de Indo-europeiska folken, så torde derutaf med fog kunna slutas, att de också städse under alla sina vandringar varit åkerbrukare. [Uti Script. Rer. Svec. T. I. t. s. 240 öfversättes ärdi med ”jord, terra”, liksom om det skulle motsvara T. Erde, jord.]
II. 1. Rangum är trol. lämpadt efter det Isl. rángr, men torde rättast böra skrifvas vrangum, d. pl. m., vrånge, då originalet i samma str. har wreid, hälst då det knappast synes hafva tillhört Sv. språket att bortkasta v framför r, t. ex. Run. vraiþr (uraiþr), Liljegr. N:o 845 och 996, samt VG. Lag. vranger, adj., vrång, jfr. Got. vriggan, vränga.
ylrum kan ej vara annat än tryckf. för yllum, och detta åter ett medeltida skrifsätt för illum, särdeles som det i str. VII rälleligen slår hin ille; ty detta y kan härstädes icke gerna häntyda på ordets urgamla u-ljud uti Got. ubils, A. Sax. yfel, T. übel, da öfvergången till Nord. i måste vara vida äldre; jfr. Isl. illr, VG. Lag. ilder (äfven ylder [1]), gl. Sv ill, illsk, ond.
läid, leid) (vreid; dessa rim torde böra bibehållas vid sin dift. leiþ, vreiþ, led, vred, ehuru både VG. Lag. (hem, hem) och Rimkrön. (leedh, vreedh) icke hafva bevarat detta ljud; men dels framträder det på Runstenarne nästan ständigt under den bredare formen
- ↑ Huru y och i omvexla, kan man se i VG. Lag., t. ex. synæ, för sina, och omvändt stild för styld.
