Sida:Eriksvisan - Ett fornsvenskt qväde, behandlat i språkligt avseende (Säve C. 1849).pdf/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


19

ai (haim, þaim, vraiþr), och dels hafva många Sv. dialekter ännu i dag qvar dift. ai, ei t. ex. Gotländ. haim, daim, laid, vraid, Smål. (Finnved.) laida raida, leda, reda, Jämt rein, ren. Vidare tyckes den mask. änd -er, här kunna bortfalla, då orden måste vara enstafviga i anseende till rimmet, och då den gamla strängheten med genusändelsernas bestämda utsättande började blifva mindre befallande.

II. 2. Täim för theim, þeim, dat. pl., dem; det ursprungliga ljudet þ förekommer här, efter den sednare medeltidens vanliga sed, skrifvet ömsom med t och th, såsom täim, twi, tan, teir och the, thäir, thät, m. fl. liksom äfven vthan, uthi. i st. f. utan, uti.

gat och gatu i str. III och IX, 3 sg. och pl. impf., VG. Lag. gita, gat-u, Gotl. L. gatu, Rimkr. gitta, gaat, Isl. geta, gat, gátu, Got. *gitan, gat, getun gitta, kunna, förmå, få, hafva möjlighet till.

aldrighi, aldrigh, adv. aldrig, VG. lag. aldrigh, aldre, Isl. aldregi, -eigi, -ei, -i, Gotl. L. k. 25 § 5 aldri, sammans. af aldr, ålder, tid, och negationen eigi, ekki, ei, icke, ej.

liuta; ordet — hvilket är det samma som Gotl. L. liauta, Isl. hlióta, hlaut, hlutum, hlotinn, hvars betydelse är: få, erhålla; nödgas, tvingas till — måste här anses liktydigt med det från hlióta afledda hlýta, bruka, begagna; båda verberna konstrueras med dat.

II. 3 siäwum, siæfum, dat. pl.; rotvokalens stafning möter svårigheter (huruvida hon nl. bör förvandlas till iæ, ie, æ eller e), enär jag ingenstädes i Sv. påträffat ordets sing., hvilken väl borde vara siæfer och betyda skyld, beslägtad, vänlig, fredlig, stillsam, långsam, att döma af det Sv. säflig (hvilket förhåller sig till det nu förlorade primitiva siæfer, Sv. *säf, Isl. *sefr, *sifr, jfr. Got. sibis, såsom somlig(e) till Isl. sumr, aliqvis) och de Isl. sifi, m., frände, vän Sif, Thors