maka, sefa, lindra, mildra (ifall ej detta är skyldt till sofa, pres. sef, sofva), samt Got. sibis, vänlig, enig, sibja, f. skyldskap, jfr. Got. sifan, glädjas. Vidare är det osäkert, om man skall beteckna v-ljudet med bara f el. v (ty det förvända Sv. fv have väl på den tiden, när Visans första uppteckning gjordes, ännu ej kommit i bruk), då det, som här, står framför en vokal inne uti ett ord ("inlauten": Grimm). Runstenarne, Gotl. Lag. och Isl. hafva i sådant fall städse f och VG. Lag enkelt v (men i utljud ["Auslaut"], hafva de alla f) och man lär derföre ej häller här böra bruka annat än f, som väl också, efter all sannolikhet, i de äldsta tiderna fullt motsvarade ljudet. Jfr. orhåfwa str. VIII. 4.
II. 4. twi i, st. f. thwi, þvi (är egentl. dat. sg. n., men till betydelsen nyttjas det ofta som både afv. och konj. ty, derföre.) Det relativt äldre uttalet þui, þvi måtte i Sverige ganska tidigt hafva öfvergått till þy, med skrifsättet þẏ, då det allenast under denna form framträder äfven i de äldsta Sv. handskrifter. I den nyare Sv. återfinnes detta ord i uttalet under tvänne och i skrift under trenne former: thy (ithy), ty och dy (dymedelst, dy-lik); Rimkr. har ty, dy (fordy, s. 1 r. 3), Forn-Svenskt Legendarium (utg. af G. Stephens i Sv. Fornskr. Sällsk. Samlingar, del 4) har ömsom þẏ, for thy, samt þolik, hvilket sista kan tilläggas såsom ännu ett uttal, 1442 års Landslag thulik, tolke tolkin, hvaraf talspråkets tocken (dylik).
mun och i str. X. 2 muni V. 4 och VIII. 2 samt mundi IV. 2. Mun är pres. af Isl. munu, impf munda, verb. aux. för den tillkommande tiden; af detta verb. har Sv. endast qvar månn, månne och impf. månde (rättare vore: monde). Schroderi form muni uti str. V och VIII är trol. den samma som mundi uti str. IV, och är sål. impf., samt tyckes hafva insmugit sig medelst slarfskrifning för munni, hvilket åter synes vara en välljudsform
