rätta formen rikinu föredrages här med så mycket större skäl, som str. V. 1. har i rijkino.
sitt kan, i anseende till rim-bandet, icke gerna ändras till den rätta dat. sg. n. sinu. Detta är ett exempel på, huru språkrykten alltmer slappnade, då språket redan kunde tåla en så våldsam behandling, och det af ingen annan anledning, än att författaren var stadd i trångmål i anseende till versfall eller rim. Men sådant tillhörde denna tid, hvilket vi se så vel af flere ställen i Er.-Visan som i andra dåtidens skrifter, t. ex. Had. Rimkr. s. 33 r. 12 "Hon hade sorg ok myckin jämmer, I sitt hierta ok i sin huga", i st. f. I sino hierta ok i sinom huga. s. 168 r. 21 "Nitton hans Riddare blifwo ther död)(nöd", i st. f. döde. Kasualänd. bibehålles dock i Rimkr. ofta fullständig, när versen tillåter det, t. ex. s. 149 r. 17 "Ok sade hwar för sino härade".
III. 2. sakläusir; så väl af verbet þurfti som af pron. þan i den följ. raden synes, att detta ord bör vara sg. och sål. sakläuser. Hvad dift. äu angår, så är deri ant. ett fel eller ock tyckes det blott vara en reminiscens af den nu på öfvergång stående äldsta formen *lausr, Færöiska lausur, Isl. lauss, adj., lös. Då emellertid den ursprungl. dift. au i detta ord knappast blifvit funnen i några rent Sv. handskriftliga qvarlefvor, så torde formen saklǫ᷎ser här böra antagas. Gotl. Lag. liksom Gotl. har dock städes au; Gotl. L. saclaus och Gotl. saklaus.
turfdi, þurfti, 3. sg. impf. verb. anom., tarfvade; Isl. þurfa, ps. þarf, pl. þurfum, ipf. þurfta, Got. þaurban, þarf, þaurbum, þaurfta, VG. Lag. þorva, ps. þarf el. þorf, Gotl. L. þarf, þorfu, ipf. þorftin.
eigh, adv., ej, icke; en afslipad form af Isl. eigi, ei, Run. aiki, ai, VG. Lag. eigh, Gotl. L. ai.
III. 3 och V. 4 tan, þan, Run. þan, Gotl. L. þan, þann, acc. sg. m., pron. dem., den, honom; Gotl.
