Sida:Eriksvisan - Ett fornsvenskt qväde, behandlat i språkligt avseende (Säve C. 1849).pdf/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


I Sverige, som af de trenne Skandinaviska hufvudlanden kanske har minst qvar af fornminnen i skrift, bör man med så mycket större sorgfällighet uppsöka och från förgängelse bevara det lilla, som kan finnas. Tiden är ock nu sådan, att han uppmanar till studerande af och kärleksfull vördnad för det uråldriga och ursprungliga hos hvarje folk. I det gamla Sverige hafva ock lärde i förra tider med lika stor ifver som framgång vinnlagt sig om dylika forskningar i såväl landets fornhäfder som språk. Häfdeforskningen har äfven allt intill närvarande tid utgjort en af den Svenska vetenskapens glanspunkter; den Nordiska språkforskningen har deremot under den sednare tiden icke haft att glädja sig åt så många idkare, förr än just nu på de sista åren, då genom några nitiske mäns förtjenstfulla bemödanden det Svenska Fornskrift-Sällskapet blifvit bildadt i Stockholm och med rastlös verksamhet börjat utgifva sina Samlingar, hvaraf intill nu 3:ne delar i 9 häften, inom fyra år, utkommit, och hvarigenom en mängd förut outgifna, särdeles i språkligt afseende vigtiga handskrifter blifvit för forskaren åtkomliga och bevarade för efterverlden. Skulle man våga ställa en önskan till de män, som visserligen i alla fall på sina arbeten icke sparat någon möda, så vore det att för framtiden de texten åtföljande ordalistorna blefve något fullständigare behandlade. Men äfven om en kanske ändå alltför mycket upptagen tid icke skulle tillåta detta, så är språkvännens erkänsla i alla fall icke mindre varm för hvad som redan åstadkommits.

Det är för att i någon ringa mon bidraga till den Svenska språkforskningens fromma, som jag här gjort