Sida:Eriksvisan - Ett fornsvenskt qväde, behandlat i språkligt avseende (Säve C. 1849).pdf/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


2

ett försök att behandla ett fornsvenskt qväde, den så kallade Eriks-Visan; således närmast med afseende på språket, hvartill jag också nödgats att förnämligast hålla mig i anseende till rummets inskränkthet. Att betrakta visan från historisk synpunkt måste således uppskjutas till den kommande tiden, i fall lägenhet dertill kommer att gifvas.

Det gamla qvädets innehåll är i korthet följande: Erik den förste var konung, eller Erik var den förste konung (visans tolkare äro oense om, hvilkendera af dessa tydningar är den rätta), i Götalanden; han var en bragdrik och hugstor man i krigets och fredens idrotter. Han tålde icke de vrångsinnte, men älskade de vise, och derför varder han beständigt fräjdad. Ett annat land fanns någorstädes söderut med namnet Vætala eller Vætal, hvarest ingen ännu odlade jorden; dit sände k. Erik en flock Götar, likväl utan att gifva dem någon särskild konung. Uti Eriks rike funnos ock månge lagbrytare och desse dref han ut till det nya landet. Sålunda sände han dem till Söderlandet, hvilket de först började uppodla och bebygga, och tillika med dem en klok man, som skulle upprätthålla lag och rätt bland befolkningen. Så lefde desse nu en lång tid under höfdingars välde, till dess Göta-konungen Humle, satte sin son Dan till konung öfver dem. Denne var lik sin fader och lärde sig snart hans egenskaper, och efter honom fick Danmark sitt namn. Då det nya landet likväl var litet, så måste nybyggarne städse stå i beroende af moderlandet och tordes intet företaga på egen hand. Derföre bör också Dana-konungen väl betänka, om det icke, med evigt bestående rätt och på goda skäl, är Danernes plikt att städse gälda skatt åt Göta-konungen. — Det vill nästan synas som om visan af ålder skulle hafva slutat med 9:de strofen, samt att den 10:de först sednare i Svenskt interesse blifvit tillagd, sedan striden mellan Daner (Danskar) och Götar (? Sveo-Götar, Svenskar) om