Att de också själfva inse detta, synes bl. a. framgå af en skrifvelse, som sändes honom med en hedersgåfva, hvartill grönländarna i Julianehaabs distrikt hade gjort sammanskott och som han mottog 1870, året efter det han tagit afsked som inspektör i Sydgrönland. I öfversättning lyder dennna för detta folk karakteristiska skrifvelse sålunda:
»Då den ordning, som nu har börjat införas i vårt land och som har utgått från dig, både är nyttig och glädjande, önska vi tacka dig, då vi icke mera kunna se dig, och vilja därför genom denna skrifvelse frambära vår icke synliga stora tacksamhet. Genom denna din gärning ha grönländarne nu börjat ordna sitt lefnadssätt, de flesta förvärfvare, hvilka voro liksom sömndruckna, ha börjat åter vara klarvakna vid sitt arbete, de, som voro på väg till fattigdom, ha åter börjat tänka på hvad de skola förtjäna, sig till gagn, och likaså ha de föräldralösa och de öfvergifna börjat få hjälp. Då vi ha er att tacka för allt detta, kunna vi endast med otillräckliga tacksägelser bjuda dig vårt farväl. Måtte du, om du än lekamligen har lämnat vårt land, dock ännu i tankarna fortfarande vandra omkring i det, öfverväga och utgrunda, hvad som kan vara det till gagn.
Vi grönländare tacka dig alla, i det vi (d. v. s. undertecknade) som föreståndare förklara å sälfångarnes vägnar, att vi önska dig lycka och ett långt lif!»
Det var undertecknadt af tio föreståndare.
Föreståndarskapsinstitutionen lider emellertid af samma olägenhet som öfver hufvud alla inrättningar, hvilka européerna kunna hitta på till de inföddas bästa, nämligen att den icke är uppfunnen eller utvecklad af det folk, som skall begagna den. Ingenstädes är det ett ögonblicks verk att få nya institutioner eller nya bruk införda, detta kan icke ske godtyckligt, ty sådant är alltid
