Sida:Eskimålif.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
14
ANDRA KAPITLET.

ett visst sydländskt utseende, med sitt mörka hår, mörka ögonbryn och ögon och sin bruna hudfärg. Ibland kunna de visa till och med påfallande judiska typer. Det förekommer icke så sällan riktiga skönheter bland dem, så väl af det starka som af det svaga könet. Ofta låg det dock något svagt öfver dessa blandningsmänniskor, liksom vackra trädgårdsblommor; det var otvifvelaktigt något mera äkta och sundt hos de ursprungliga eskimåerna.

Det är en allmän villfarelse bland folk i Europa att tro, att eskimåerna äro små. Om de än äro mindre än de skandinaviska raserna, så måste de dock räknas till de medelstora folkslagen, och jag fann till och med bland de mest oblandade af dem individer på inemot tre alnar. Deras kropp gör genomgående ett ganska kraftigt intryck, isynnerhet öfverkroppen. Männen ha breda skuldror, starka, muskulösa armar och ett bra bröst, däremot äro höfterna jämförelsevis smala och benen mindre kraftiga. På äldre dagar ha de därför en osäker gång och litet krokiga knän. Denna underkroppens svagare utveckling måste till en väsentlig del härleda sig från det dagliga lifvet i den trånga kajaken.

Det mest iögonfallande draget hos kvinnornas kropp föreföll mig vara de jämförelsevis små höfterna, som äro betydligt mindre än påklädda europeiskors, och som vi så gärna anse oförenliga med en kvinnlig skönhetstyp. Detta, har man berättat mig, kommer sig däraf, att eskimåkvinnorna ha det så kallade runda bäckenet, medan europeiskorna ha det platta och breda bäckenet. Huru detta förhåller sig, vet jag icke, men en sak vet jag, och det är, att om någon skulle tro, att grönländskorna ha svårt för att föda, emedan de ha ett sådant bäcken, så är detta en villfarelse, som ett senare kapitel, hoppas jag, skall vara i stånd att skingra.

Hudfärgen är hos de ursprungliga grönländarne